jo, så här ligger det till: jag har varit på ett antal möten den här veckan och ett ord som kommer upp jämt och ständigt är "rafosnipplar". Vad fan är en rafosnippel? började asgarva för mig själv första gången jag hörde det och det var inte alls pinsamt

weheartit

just nu sitter jag på pappas kontor helt i min ensamhet medan pappa har gått på möte. jag har ingenting att göra och jag känner bara att jag har så. jävla. tråkigt. slutar om sisådär en och en halv timme, men jag får väl stå ut. jag har ju trots allt min man Kaffet. vi är gifta, han och jag

nu har jag precis duschat och fixat mig och snart kommer kristian hit. lite senare under kvällen ska vi bege oss till heron och kolla på Paranormal Activity 2. i och med att den första var både den bästa och den läskigaste skräckfilen mina ögon någonsin skådat, förväntar jag mig att den här kommer nå upp till mina förväntningar. i´m soo gonna shit my pants.

Vad tänker du på? Frågade han mig undrade. Han djupa ögon trängde in i min själ,
fick mina ynka få hårstrån på kroppen att resa sig.
Jag tänkte på hans händer, hans lena fingrar flätandes i mina. Hans andetag.
Hans djupa, tunga pustningar. Jag trodde aldrig att andetag kunde vara så vackra.

Jag tänkte på hur mitt hjärta slog volter varje gång någon nämnde hans namn.
Hur jag log varje gång jag såg hans nr på telefondisplayen. Jag tänkte på när han
tog mig i handen och presenterade mig för alla hans vänner och hur han log busigt
när han ständigt hällde mjölk utanför kaffemuggen. Eller när han alltid tog för
mycket rakvatten och hur jag på något sett lärde mig se charmen i det.

Jag tänkte på dig.
Jämt.

Jag var livlös tills du hittade mig. Trodde jag andades.
Jag var blind. Trodde jag kunde se.
Sedan kom du.
Det var då jag förstod.

Kärlek.

Jag trodde aldrig att ett ord med så få bokstäver kunde innebära så mycket.

- Hanna Westman


(sådana här texter är så jävla vackra. speciellt när man vet precis vad dem handlar om.)

här är jag igen. efter sisådär en vecka eller något. kände bara att det var rätt nödvändigt med en liten break i och med att både orken och lusten hade sprungit och gömt sig. whatever, nu är jag tillbaka i alla fall och jag är här för att stanna. snart kommer fina fröken andersson hit och jag antar att vi ska äta fettbildande saker och kolla på film. men vad är det för nyhet liksom. imorn är det orientering här i tveta-hoodsen och det är den enda dagen på året jag känner mig nöjd med att bo här i och med att jag i princip bor i orienteringsspåren. sort of. fem min ifrån i alla fall. anyways, ett inlägg om allt och inget men vem klagar. nu ska jag återgå med mina sysslor och vi hörs väl imorn eller något.

tumblr

just nu sitter jag hemma hos kristian och lyssnar på melissa horn medan kristian har duschat i vad som känns som en evighet. snart ska vi äta lunch, sedan bär det av till nykvarns marknad. om jag har tur kanske jag hittar ett och annat fynd. hold your tumbs. och se där, nu är maten klar också. bäst att jag går ner, vi hörs. peace out douugh´s

tumblr

just nu sitter jag i köket och kollar på när mamma lagar mat och lyssnar på brolle på radion och mina öron blöder. brolle alltså. vad är meningen? har i alla fall pluggat satan och nu känner jag bara att jag skulle vilja göra elins goda kolakakor och slänga min feta röv i soffan och bara vara allmänt.. jag. funderar också på en förfrågan jag fick om att börja lägga ut dagens outfit igen, men frågan är ju om jag någonsin kommer ha tiden/orken. jaja, we´ll see.

sedan ville jag tipsa om min grymma bästavän elins kickass blogg som hon har startat. alla ska läsa den, och om inte, skyll er själva. ni hittar underverket här

har precis pluggat som en jävla galning till franskaprovet och jag känner bara att jag inte vill anstränga min hjärna något mer på minst tre veckor framöver. sedan ska jag upp halv sex imorn också. kul? nja, inte så faktiskt. rätt så jävligt om jag ska vara ärlig. fast blir genast lite gladare när jag tänker på att jag och elin ska på håkankonsert om lite drygt en månad. fan vad grymt det kommer bli alltså. herre.


lelove

hur jag än försöker så kan jag inte komma på det. hur jag än vrider och vänder på allt blir det ändå bara helt tomt. hur jag än ger allt för att hitta ett litet tecken på att du inte är mer än människa och har någon liten defekt någonstans, så går det inte. det gör verkligen inte det. kanske är det för att jag vet att du är så mycket mer och du är så mycket mer betydelsefull än vad jag någonsin kommer vara. du överglänser alla som är i din närhet och ditt leénde smittar av sig till varenda varelse som befinner sig inom en radie av en kilometer. om inte mer. du är inte mänsklig. inte någonstans, och jag kommer aldrig, aldrig någonsin, kunna mäta mig med dig.