Vad tänker du på? Frågade han mig undrade. Han djupa ögon trängde in i min själ,
fick mina ynka få hårstrån på kroppen att resa sig.
Jag tänkte på hans händer, hans lena fingrar flätandes i mina. Hans andetag.
Hans djupa, tunga pustningar. Jag trodde aldrig att andetag kunde vara så vackra.

Jag tänkte på hur mitt hjärta slog volter varje gång någon nämnde hans namn.
Hur jag log varje gång jag såg hans nr på telefondisplayen. Jag tänkte på när han
tog mig i handen och presenterade mig för alla hans vänner och hur han log busigt
när han ständigt hällde mjölk utanför kaffemuggen. Eller när han alltid tog för
mycket rakvatten och hur jag på något sett lärde mig se charmen i det.

Jag tänkte på dig.
Jämt.

Jag var livlös tills du hittade mig. Trodde jag andades.
Jag var blind. Trodde jag kunde se.
Sedan kom du.
Det var då jag förstod.

Kärlek.

Jag trodde aldrig att ett ord med så få bokstäver kunde innebära så mycket.

- Hanna Westman


(sådana här texter är så jävla vackra. speciellt när man vet precis vad dem handlar om.)