mitt liv är fullbordat

 
alltså. jag har fortfarande svårt att få ut några som helst ord när jag pratar om det här. kanske är det för att jag fortfarande inte riktigt har förstått, och greppat faktumet att, fan. jag stod där. framför människan som jag har tre tavlor på över större delen av väggen i mitt rum. han som jag och pappa har lyssnat på med högsta volymen i bilen när vi åker själva så länge jag kan minnas. han, vars konsertåskådare jag har avundats och faktiskt aldrig kunnat ana skulle vara jag en dag. 
denna fredagen var, med handen på hjärtat, den bästa i mitt liv. och jag vet att jag aldrig mer kommer få uppleva något så stort och mäktigt under hela mitt kommande liv.
jag är så nära euforisk som man kan komma, och det är så jävla underbart.
 
tack för den här gången Bruce.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0