du grät för att trycket i bröstet ville spränga dig inifrån
Saken är den att, jag har aldrig känt såhär förut. den här känslan som jag ständigt går omkring och bär på. motsatsen till lycka och välbehag, och synonym till dekadens. ett jävla tryck mot bröstet. som att jag inte kan andas. det blir så ibland. jag hatar det. jag kippar efter andan i hopp om att det ska bli bättre, men det blir det inte. det blir det aldrig. och sedan den där tyngden mot axlarna. den där jävla tyngden alltså. jag kan inte ens stå upprätt längre. helst skulle jag bara vilja ligga kvar i sängen sju dagar i veckan och inte visa mig för någon. inte bemöta andra blickar. inte tilltala någon. inte veta av någon. fast det värsta av allt är nog den där smärtan, precis vid hjärtat. man brukar ju prata om det där trasiga hjärtat, fast då är det ju bara ett ordspråk. det är ju inte bokstavligt. jag tror fan att det är det nu.
Kommentarer
Trackback
