tiden läker alla sår. säger man. jag har inga tvivel som helst på det påståendet, jag har faktiskt fått det bevisat för mig ett antal gånger. efter tillräckligt mycket tid och matriella tidsfördriv glömmer man. glömmer kanske inte riktigt är rätt ord, men det där hålet som revs sönder och samman varje gång du hörde hans namn, går bara upp i kanten. det där skriket som man vill brista ut i när man får reda på att han är lycklig ersätts av en suck. acceptans. det är så här det är och det finns ingenting du kan göra åt det.

men jag tänker, vad ska man göra om man inte orkar vänta? man vill ha det där jävla såret i bröstet läkt nu nu nu och man vill kunna acceptera att det inte blir han och jag nu nu nu och man vill ha någon som är sådär in i helvetes pisskär som man var i honom nu nu nu. ultimat eufori när allt bara känns hur bra som helst och åh vad ingenting kan jämföra sig med känslan att man är omtyckt. lika omtyckt som man tycker om honom. och så får man reda på att det var inte så och han tycker inte alls om mig lika mycket som jag tycker om honom och han kommer aldrig göra det och åh vad jag hatar livet.

och sedan självläker man. bit för bit. du slutar tänka på honom varje vaken sekund och man slutar vilja lägga sig ner i fosterställning och gråta tills man inte kan andas mer så fort man hör hans namn. men likfan ska det där jävla hålet gå upp i kanten så fort man stöter på något som påminner om honom.